Jag i ett nötskal 

År 1975, då jag föddes, var världsläget också kaotiskt, likt idag: terrordåd präglade västvärlden och det långa Vietnamkriget tog äntligen slut. Samma år infördes vaccinationerna mot röda hund i Finland.

Jag växte upp i Esbo, i en vanlig familj, med mamma, pappa och en storasyster. 

När jag var liten, på 80-talet, fanns inga spelkonsoler, ingen internet, inga digitala tjänster... Vi lekte istället bl.a. sjukhuslekar och med pappersdockor. Ofta gick sjukhuslekarna ut på att vi befann oss på fältsjukhus, någonstans i Libanon, eller i Afrika. Vi bokförde alla vaccinationer, undersökningar och behandlingar, som våra patienter fick. Åt Jocke-dockan opererade vi ett nytt ansikte, efter ett bombdåd han varit med om. Så jag antar, att världsläget verkligen påverkade våra lekar.

Sjukhus var nog inte helt obekanta för mig personligen heller, eftersom jag led av svår astma och allergi, som sköttes på Jorvs sjukhus.

Kanske mina ambitioner inom hälsovården väcktes redan i ung ålder.

Som hobbyer hade jag musik och friidrott. Jag spelade piano, tvärflöjt och piccolo i Musikinstitutet Kungsvägen. Musikteorin var jag inte så intresserad av...men att spela i orkestern och uppträda runtom i Finland njöt jag av. Musiken är en del av mig. 

Spjutkastning och kulstötning var mina huvudgrenar i Esbo IF. Fast jag var lång för min ålder, var jag definitivt inte bra i höjdhopp!

Efter studenten utbildade jag mig, gifte mig och fick 2 barn, som idag redan hunnit bli 21 och 18 år gamla. De är tvåspråkiga, svensk-finska, och jag anser att det är en stor rikedom för dem att kunna båda språken. Vi föräldrar bestämde, att det är nyttigt för barnen att gå i svensk skola och ha hobbyerna på finska. Så blev det.

I min värld finns inte tvångssvenska. Finland är officiellt tvåspråkigt och det betyder att tvåspråkig service måste vara tillgänglig 24/7. Över lag håller jag språkkunskap som en väg till framgång och samarbete. Själv har jag vänner från olika länder och därtill arbetar jag internationellt. 

Trots att vi inte har kunnat resa någonstans det senaste året, pga coronapandemins restriktioner, ligger Ungern i mitt hjärta. Jag har haft den underbara möjligheten att besöka landet tiotals gånger de senaste 10 - 13  åren och när restriktionerna lättar och världen vunnit pandemin, då bär det av igen! Det bor nog en liten ungrare i dig, sade min goda vän en gång. Det är jag stolt över!

   

Mina rötter finns i Åbolands skärgård och därför har jag haft den glädjen att få uppleva riktigt skärgårdsliv, med allt det innebär; båtliv, fiskeliv och stugliv. Jag lärde mig att uppskatta den unika natur vi har i Finland. Jag lärde mig tidigt att respektera havet.

Havet som element är så nära mitt hjärta, att jag ville erbjuda samma upplevelser till mina egna barn, som jag fått av mina föräldrar. Jag avlade navigationskurserna i Skärgårdsnavigation och Kustnavigation, för att kunna, lik min far, röra mig i skärgården, tryggt och säkert.

I arbetslivet har jag nog blivit mer och mer ambitiös med tiden. Av olika orsaker tror jag inte på "lätta vägar" till ett tillfredsställande arbete, som ger och tar. Jag arbetar effektivast, då jag har ett mål. 

Mitt mål är att öka Kyrkslättsbornas hälsa och välmående genom att utnyttja min erfarenhet och mina kunskaper inom service design, budjetering och projektledning. Jag kan dra mitt strå till stacken genom att införa dagens utvecklingsmetoder och hjälpa till att göra beslut som stöder kontinuerlig utveckling av valda lösningar. Det brinner jag för!

Människan i fokus! Keskeisimmässä roolissa on ihminen!